Den Ortodoxa Påsken - Påskundret i Jerusalem

Den danske katolske och teologiske forskaren dr. Niels Christian Hvidt har studerat den Ortodoxa Påsken i den Heliga gravens kyrka i Jerusalem eller som den också heter Uppenbarelsekyrkan. Med hans tillstånd publiceras detta och finns dokumenterat i "Mirakler - möte mellan Himmel och Jord, Cordia 2003. http://www.hvidt.com/default.asp

Påskundret


Ljusundret bygger på ett alltjämt oförklarliga fenomen att ”den heliga elden” spontanantänder släckta vaxljus och oljelampor i kyrkan. Det här mirakel Ljusundret har skett i 1200 år varje påsk. Den brinner med en låga som inte förtär. Det bränner inte händer eller prästers skägg.


Historien bakom detta finns publicerat i boken “Mirakler”, Cordia, 2003. Den Grekisk-ortodoxa kyrkan har en särskild hemsida om detta, se nedan.

Mirakler kommer av mirari och betyder att förundras. De kännetecknas av de bryter mot de lagar som vi anser styr naturen. När vi läser i Bibeln så sker det många övernaturliga händelser genom Guds ingripande.

Det här undret i Jerusalem är så gott som okänt utanför den ortodoxa traditionen. De ortodoxa kristna firar däremot händelsen som ett av de största undren, i vilket de ser Herrens ständiga, återkommande påminnelse om sin uppståndelse från döden. Undret anses t o m ge en identitet åt hela den ortodoxa kristna världen.

Heliga Gravens Kyrka

Heliga gravens kyrka byggdes av Konstantin den store i mitten av 300-talet. Den har förstörts flera gånger genom århundradena, och det var korsriddarna som gav kyrkan det utseende den har i dag.

Det är en stor kyrka, som inom sina väggar rymmer både den kulle som kallades Golgata, där Kristus blev korsfäst, och graven, ungefär 30 meter från Golgata, där man lade honom efter hans död, och varifrån den kristna tron säger att han uppstod igen från de döda.


Runt själva graven finns det i dag ett litet kapell med två rum – ett förrum och själva gravkapellet, där det inte finns plats för mer än fyra personer samtidigt. Som i en rysk docka har vi alltså först den stora basilikan som omger det lilla i gravkapellet, som i sin tur omsluter själva den platta gravsten som utmärker Jesu dödsläger. Det är det lilla kapellet som på påskafton står i händelsernas centrum.

Mer än 1200 gammalt

Ljusundret har inträffat varje år i minst 1200 år, vid samma tid, på samma sätt, och på samma plats. Det fortsätter att locka människoskaror till Jerusalem, allt fler och fler från öststaterna. Det enda som begränsar skarorna är den pågående konflikten i området.

.Det första kända ljusundret

Ceremonin omkring ljusundret är en av de äldsta oförändrade kristna ceremonier vi känner till. Undret och de ceremonier som omger det finns beskrivna i källskrifter från 8oo-talet, möjligen från 400-talet, ja, enligt vissa ortodoxa teologer ända från 200-talet. Omkring år 329 skriver kyrkohistorikern Eusebius i sin Vita Constantini om en intressant händelse som ägde rum i Jerusalem år 126.


När kyrkotjänarna skulle fylla på de oljelampor i kyrkan som symboliserar Kristi uppståndelse upptäckte de att det inte fanns någon olja i lamporna. Biskop Narkissos befallde då att lamporna skulle fyllas med vatten, varpå han sade åt kyrkotjänarna att tända dem.


Till allas häpnad började lamporna brinna som om de vore fyllda med den renaste olja. Källan berättar om en händelse innan Heliga gravens kyrka byggdes på 300-talet, och de ortodoxa kristna ser ett direkt samband mellan det undret och ljusundret i Heliga gravens kyrka.
De medger att de båda undren har olika karaktär, eftersom det första var en engångshändelse, medan däremot ljusundret inträffar varje år. Men de har ändå det gemensamt att Gud skapar eld där det logiskt sett inte borde finnas någon.


Antalet sådana vittnesbörd ökar med det ökande antalet pilgrimer till det Heliga landet och ännu i våra dagar kommer de i en ständig ström.

Påsken 1192

Den engelske historieskrivaren Gautier Vinisauf är värd att särskilt uppmärksammas. Han berättar en intressant detalj i samband med högtiden 1192.


År 1187 hade saracenerna intagit Jerusalem, anförda av sultan Salah ad-Din. 1192 önskade sultanen deltaga i festligheterna, trots att han inte var kristen. Gautier Vinisauf berättar vad som inträffade den gången: ”Efter hans ankomst nedsteg det himmelska ljuset plötsligt, och de församlade var djupt rörda.


De kristna visade sin glädje genom att prisa Guds storhet, medan saracenerna menade att elden, som de hade sett komma ner, kommit till genom fusk. Salah ad-Din ville avslöja bedrägeriet och lät lampan slockna, den som elden från himlen hade tänt. Men lampan flammade omedelbart upp igen. Han släckte den än en gång, och till sist en tredje gång, men den tändes av sig själv igen. Därefter ropade den förbluffade sultanen i profetisk hänryckning: ’Ack, snart må jag dö eller förlora Jerusalem!’ Denna profetia gick i uppfyllelse, för Salah ad-Din dog i fastetid året därpå.”

En ekumenisk ceremoni

Finns många olika förgreningar av ortodox kristendom, och i ceremonin i Heliga gravens kyrka deltar syriska, armeniska, ryska och s kyrka, men vid ett annat datum än de ortodoxa, och därför är de inte med vid ceremonin.


Datum för den ortodoxa påsken fastställs nämligen enligt den julianska kalendern och inte enligt den vanligare, västkyrkliga gregorianska kalendern. Det betyder att den ortodoxa påsken normalt inte sammanfaller med den protestantiska och katolska.


De katolska och ortodoxa kyrkorna delades schismen år 1054, framför allt av politiska skäl. Ett närmande har skett i våra dagar genom Johannes Paulus II och därefter Påven Benedikt XVI. Den nye Rysk-ortodoxe Patriarken Kirill anses få ett stor betydelse för utvecklingen.
Trots schismen fortsatte man dock att gemensamt fira just ljusundret i Heliga gravens kyrka. Enligt den ryske abbotten Daniils beskrivning från 1100-talet visar gudstjänsten spår av såväl ortodoxa som katolska element.
Ljusmirakelceremonin hade alltså en sådan dragningskraft att den fick de båda kyrkorna att mötas i gemensamt firande, trots att man i alla andra avseenden inte hade någon kontakt.
Först år 1246, när katolikerna lämnade Jerusalem tillsammans med de besegrade korsriddarna, blev ceremonin enbart ortodox. De ortodoxa stannade kvar i Palestina också efter det att turkarna hade ockuperat Jerusalem, medan de flesta katolikerna däremot lämnade landet.

En av de mest kända ceremonierna i den ortodoxa världen

Men vad är det då som händer där i Heliga gravens kyrka i Jerusalem på påskafton, i våra dagar? Varför är ceremonin så viktig för de ortodoxa kristna, att kyrkan år efter år är fylld till bristningsgränsen? Och varför har ingen hört talas om undret i vare sig de protestantiska eller de katolska länderna, när det på många sätt tycks överträffa de mest kända miraklerna i västerlandet?
Undret sker på påskafton. Den dagen är kyrkan fylld av människor. Vill man ha en chans att komma in i kyrkan, måste man räkna med att stå i kö i fem-sex timmar. Och det är nästan lika mycket folk utanför kyrkan, för den är redan n mer än fullsatt. Pilgrimer har kommit från hela världen – de flesta från Grekland, men på senare år allt fler och fler från Ryssland och Östeuropa. Pilgrimer försedda med fällstolar har trotsat tröttheten och suttit och vakat hela natten i närheten av kapellet, för att bereda sig i bön och för att vara så nära själva gravkapellet som möjligt, när miraklet sker.

Själva miraklet inträffar omkring kl 14 på Påskaftonen

Mellan kl 11 och 13 sjunger de arabiska kristna traditionella kristna sånger, med hög röst och i snabbt tempo. Detta är en gammal tradition från tiden för den turkiska ockupationen av Jerusalem på 1200-talet, när de inte tilläts sjunga sina sånger någon annanstans än i kyrkorna. ”Vi är kristna, det har vi varit i hundratals år, och det ska vi vara för evigt och alltid! Amen!” sjunger de på högljudd arabiska, ackompanjerade av trummor. Trumslagarna sitter på axlarna på andra, som dansar en vild dans.
Men när klockan är 13 tonar sången bort och det blir stilla – men en lurande, avvaktande stillhet, allt annat än tom, en stillhet präglad av förväntan att Guds kraft ska visa sig.


Kl 13 banar en delegation av lokala dignitärer sig väg fram genom folkmassan. Före dem går poliser. Det finns gott om poliser på plats, för man vill undvika oroligheten Även om dessa ämbetsmän inte är kristna, är de ändå en del av ceremonin. I våra dagars Jerusalem är de israeliska ämbetsmän. Under den turkiska ockupationen av Palestina var det de lokala turkiska ämbetsmännen.


I flera hundra år har detta varit del i ceremonin. Det ska vara opartiska ämbetsmän, och de är där för att symbolisera romarna på Jesu tid. I evangelierna läser vi att romarna kom och förseglade Jesu grav, för att lärjungarna inte skulle komma och stjäla hans kropp och säga att han var uppstånden.
På samma sätt förseglar nu de israeliska ämbetsmännen graven med vax. Innan de tillsluter och förseglar graven går de in i kapellet och kontrollerar att där inte finns någon låga gömd, på vilken patriarken skulle kunna tända sitt ljus.


Liksom romarna skulle garantera att ett bedrägeri inte skedde omedelbart efter Kristi död, så ska de lokala israeliska ämbetsmännen se till att det inte fifflas med ljusmiraklet.

Den grekiske patriarken Diadoros berättelse

När graven blivit undersökt och förseglad, börjar hela församlingen att om och om igen sjunga ”Kyrie Eleison”.


Kl 13.45 kommer patriarken in i kyrkan, buren av fyra män. (Då jag, Niels Christian Hvidt, deltog i ceremonin var Diodoros I patriark. Han var en äldre man och svag i benen. Idag är han bortgången.)

Man går i procession tre varv runt graven.

Därefter kläs patriarken av så att han bara har en vit kjol på sig. Detta symboliserar ödmjukhet inför det stora tecken som han, liksom de många tidigare grekisk-ortodoxa patriarkerna före honom, ska bli huvudvittne till.


Alla oljelampor har varit släckta ända sedan föregående kväll, och nu släcker man också det elektriska ljuset så att det blir nästan helt mörkt inne i kyrkan. Det enda ljuset är solstrålarna som finner vägen genom den nyrestaurerade kupolens glashus. Vaxsigillet tas bort från gravdörren, och dörren öppnas. Med två stora, släckta ljus i händerna går patriarken in i gravkapellet – först in.
--------------------------------------------

”Jag går in i graven och trevar mig fram i mörkret till den inre kammaren, där jag knäfaller i vördnad inför den plats där Kristus låg efter sin död. Bara att få be här är alltid för mig ett mycket heligt ögonblick på en mycket helig plats. Det var härifrån han uppstod i härlighet, och det var härifrån han spred sitt ljus i världen. Aposteln Johannes skriver att Kristus är världens ljus, och vid hans grav kommer man mycket nära hans uppstår hans uppståndelse i härlighet. Kristi uppståndelse är för oss verklighet, inte bara en myt. Katoliker och protestanter kallar den här kyrkan för Heliga gravens kyrka. Vi kallar den för Uppståndelsekyrkan. Uppståndelsen är det mest centrala i vår tro. I uppståndelsen vann Kristus sin slutliga seger över döden, inte bara för sig själv, utan för alla som förblir honom nära.”

Ett blått ljus

Framför graven ber jag några böner som vi fått i arv genom många hundra år. Och sedan väntar jag. Ibland tar det några minuter, men oftast sker undret omedelbart efter det att jag läst bönerna. Från själva stenen där Jesus låg kommer ett odefinierbart ljus. Själva bottenfärgen är blå, men där finns många skiftningar, mest rött. Det går inte att beskriva med ord. Ljuset stiger liksom ut ur stenen, som dimma kan stiga ur en sjö – det ser närmast ut som om stenen täcktes av en fuktig sky, men på samma gång är det ett ljus. Det ljuset rör sig varje år på olika sätt. Iblandtäcker det bara stenen, ibland kan det lysa upp hela graven, så att också de som står utanför graven och ser in i den kan se hela graven uppfyllas av ljus. Det är något helt annat än vanligt ljus från en oljelampa. Det brinner inte – det har aldrig tagit eld i mitt skägg på alla de 22 år som jag har varit patriark i Jerusalem och tagit emot den heliga lågan.
Efter en stund samlas ljuset som i en pelare, och då ändrar det karaktär så att jag kan tända mina ljus på ljuspelaren.

När jag har fått lågan och mina båda ljus brinner, går jag ut och ger lågan först till den armeniske patriarken och sedan till den koptiske. Sedan går jag ut ur kapellet och ger lågan till alla i kyrkan.


”Undret gör varje år lika djupt intryck på mig, och varje gång får det mig att känna en allt djupare omvändelse. Det är en oändlig tröst att tänka på Kristi tro på att han varje år ger oss det här miraklet, trots våra mänskliga svagheter.
Vi upplever många under i våra kyrkor, och mirakler är något tämligen naturligt för oss. Det har ofta hänt att våra ikoner har gråtit, liksom vi har haft helgon som Gud gav andliga gåvor att hjälpa gudomliga bekräftelsen på och påminnelsen om Kristi uppståndelse. Uppståndelsen firar vi ju som det mest centrala i vår tro.


Undret är nästan som ett sakrament. Det gör Kristi uppståndelse så närvarande för oss, som vore han uppstånden från de döda för bara några år sedan.” de kristna med. Men inget av de miraklerna har sådan betydelse som det heliga ljusmiraklet, så stor och så genomgripande.


Det är den ständiga, gudomliga bekräftelsen på och påminnelsen om Kristi uppståndelse. Uppståndelsen firar vi ju som det mest centrala i vår tro. Undret är nästan som ett sakrament. Det gör Kristi uppståndelse så närvarande för oss, som vore han uppstånden från de döda för bara några år sedan.”

Ingen förtärande eld


Det är ingen vanlig eld som förtär. Det bränner inga händer eller skägg. Det kan vara ett par timmar, sedan upphör det.
Sedan går patriarken ut ur kyrka och tänder ljusen för alla väntande och pilgrimer. Där växer det till ett hav av ljuslågor i en jublande folkskara. Ljuset sprids sedan vidare med flyg till andra ortodoxa länder. Händelsen har TV-sänts.

Den mirakulösa lågan är helig

De ortodoxa kristna är inte ensamma om att sätta ljuset i samband med Guds närvaro och handlande. I de bibliska skrifterna talas det ofta om att ett ljussken visar sig i samband med stora mirakulösa händelser och Juds närvaro.


Om Moses möte med Jahve på Sinais berg heter det: “Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn” (2. Mos 19:18).
Och längre fram: “Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mos 24:17).


När Mose har stått ansikte mot ansikte med Gud strålar hans ansikte så starkt att han till sist måste lägga en slöja över det, och den tar han inte bort förrän han återigen ska tala med Gud (2. Mos 34:29 ff).
När Jesus visar sin härlighet för lärjungarna på Tabors berg “förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande” (Luk 9:29).


Efter Jesu uppståndelse möter kvinnorna vid graven “två män i skinande kläder” (Luk 24:4). Ljuset och Guds väldiga gärningar går alltid hand i hand.

'
De stora kyrkofäderna ansåg att ljuset var en synonym för Gud, i synnerhet Guds kärlek. Så här skriver Gregorios den store (530-604), en av de mest kända av kyrkofäderna: “Gud kallas ljus, därför att han omfamnar sin kärleks lågor - de själar i vilka han tagit sin boning.”


På samma sätt ser de ortodoxa ljusmiraklet i Jerusalem som en manifestation av Guds kraft, men inte nog med det - miraklet är en manifestation av Guds närvaro. Liksom ljuset i de bibliska texterna flödar ut från Guds närvaro, anses ljuset i Heliga gravens kyrka ha väsensgemenskap med Gud själv. “

Okänt i västvärlden

Man undrar varför ljusmiraklet är så fullständigt okänt i Västeuropa.I protestantiska länder kan det möjligen förklaras av att man inte har någon tradition vad gäller mirakler och att man inte riktigt vet hur man ska ställa sig till dem.


Men i de katolska länderna finns stor förväntan och stort intresse för mirakler och gudomliga tecken.
Varför får en så gränsöverskridande årlig händelse ingen uppmärksamhet i pressen? Det har även sänts på TV.


En förklaring kan vara att det råder en sådan djupt i konflikt med den rationella verklighetsuppfattningen att man vägrar tro. En annan orsak kan vara de rent politiska motiven för ett helt sekulärt samhälle. Vi vet från historien att ända fram till Kortstågens slut samlades de ortodoxa kyrkorna tillsammans den Romersk-katolska kyrkan i ceremonin kring ljusmiraklet dvs man firade en gemensam Påsk.

Kardinal Kasper, prefekten för det påvliga rådet för Kristen enhet, har lyft fram frågan att ena kristenheten för en gemensam påsk, men alla kristna församlingar i Kyrkornas världsråd har inte enhälligt accepterat detta.


Ljusundret borde uppfattas som en källa till glädje och väg till en återförening. Gud gav oss Kyrkan att var en. Det är en och samma Gud för alla kristna familjer. Han har uppstått för oss alla. Det rätta datumet anger inte Jeusu i sina budskap. Det är inte det som är frågan.

Att alla präster och ansvarig för kyrkans myndighet tillsammans kommer överens och gemensamt kungör ett gemensamt datum. Det är en ringa begäran i förhållande det stora följde det har.